Dags att bli lite seriös i detta inlägg. För er som orkar och vill läsa, varsegoda.

Jag blev mobbad under nästan hela min skolgång, fram till gymnasiet.

Som 15-åring försökte jag ta livet av mig två gånger på grund av all verbal och fysisk mobbning jag blev utsatt för.

Jag blev kallad ord som "missfoster", "snehuvud" och "bög" m.m

Jag har en ögonsjukdom som kallas nystagmus som är ofrivilliga ögondarrningar, vilket gjorde att jag lade huvudet lite på sne för att kunna se rakt. Därav fick jag stämpeln "snehuvud" i början av tredje klass, som följde med mig enda up till nian.

Mobbningen började i andra klass, året 1997. Även om mobbningen då inte låg på den fysiska nivån återfanns den istället på den verbala och psykiska nivån. Glåpord som trängde sig in i min hjärna, vilket förmodligen ledde till att jag hade väldigt kort stubin som liten.

Ju äldre jag blev desto mer fysisk blev mobbningen. Jag fick nästan dagligen stå ut med slag och sparkar mot kroppen, uptryckningar mot skåp och spott i ansiktet.

Jag klandrar inte mina vänner för att de inte lade märke till detta. Antingen för att jag inte berättade allt eller att mobbarna valde sina tillfällen försiktigt.

När jag började sjunde klass träffade jag av en slump en klasskamrat, som nu är min bästa vän. Varför han är det är för att han räddade livet på mig, utan att veta om det. Ja det kanske låter konstigt men allt som behövs för att ett "mobboffer" ska känna sig välkomnad i samhället är att bli accepterad, ha någon som lyssnar.

Det var så jag kände. Han räddade livet på mig genom att se saker som hände runt om mig. Jag är honom evigt tacksam och en bättre vän går inte att hitta här i världen.

Tiden mellan sjuan och nian var den tuffaste tiden. Så pass tuff att jag som sagt planerade två självmord.

Ena gången höll jag kniven mot strupen, men något slog mig. Min familj som består av mig underbara mamma, pappa och lillasyster. Alla bilder på saker vi gjort bildades framför mina ögon och jag sänkte sakta kniven.

Andra gången stod jag med kniven mot hjärtat. Denna gång såg jag bliden av skolan, vilket då inte hjälpte för jag svimmade istället och kniven föll ur min hand. Föräldrarna var inte hemma och jag ville bara dö.

Men innerst inne kände jag något, jag kunde inte göra det. Jag visste att jag skulle bli saknad av någon och ljuset förblev brinnande.

Hur slutade då mobbningen?

Det har jag inget faktist svar på men jag tror det gick till såhär:

Det var i nian, under en sexualkunskapslektion. Min klass och jag satt utanför på bänkarna och väntade på läraren.

Han som hade mobbat mig värst under dessa snart tre år i högstadiet, kom fram till mig med en stor bok. han slog upp en sida och visade mig en bild på en naken tjej och sade med ett hånleende på läpparna:

"Det här kommer du aldrig få för du är så jävla ful, ditt missfoster"

Då räckte det! Jag fick nog! Jag tänkte inte klart men alla dessa åren med plågor fick mig att koka över!

Jag slog till honom med allt vad jag hade, i magen. Han blev förvånad av slaget tror jag för han tappade andan lite snabbt. Dock svarade han genom att stänga boken och klippa till mig i huvudet med den. Jag visste inte vad jag gjorde riktigt för jag ställde mig upp och brottade ner honom. Starkare än mig vände han såklart på steken och satt sig över mig, med sina händer tryckta mot min hals och sa (jag minns vartenda ord än idag, 11 år senare)

" Om du rör mig igen ska jag fan döda dig ditt jävla helvete!" och tryckte hårdare runt min hals. Jag tappade andan nästan helt men han släppte och jag kom loss, sprang hela vägen hem, slängde mig på sängen och började gråta.

Jag stannade hemma från skolan i fyra dagar. 

När jag väl kom tillbaka hade allt, till min stora förvåning, slutat! Ingen mobbning längre! Ingen negativ energi!

Även han som mobba mig nicka åt mig när jag kom in genom dörren. Jag blev arg och glad på samma gång.

Glad, för att jag äntligen fick respekt. Arg, för att jag fick respekten genom fel sätt, nämligen våld.

Jag har aldrig pratar med någon psykolog och aldrig skurit mig,

Vad jag vill ha sagt är att därute finns det människor som tar sitt eget liv på grund av mobbningen. Slå upp ögonen och se vad som händer runt om oss. Allt som kan behövas är en vän att prata med, ett stöd på vägen. Vi som blivit mobbade eller mobbas behäver ingen livvakt utan en axel att tröstas och pratas vid.

Alla har det inte enkelt, alla reagerar på olika sätt, många klarar sig genom men även många som (R.I.P) inte gör det...

Jag kan ärligt säga att jag många gånger tänkt tillbaka på självmordsituationen och säga högt:

" Jag klarade igenom det! Jag lever och jag är en bra person, rolig person och jag har vänner och en underbar familj".

Till er som blir mobbade:

Ni är starka och ni har för evigt mitt stöd. Situationen när den existerar är ett helvete på jorden, jag vet exakt hur det känns. Men ni är inte ensamma, det finns alltid någon att prata med, att ha roligt med och som verkligen lyssnar! Känner ni er nere, tänk på denna text:

// Kriss

 

mammamuxpux

23 november 2015 22:58

Hej
Måste säga att jag nästan började gråta av det du skrev.
Jag själv har varit med om detta med mobbningen och hur hemskt och frukstansvärt det var.
Själv vågade jag aldrig prata med nån om detta men det var min syster som förstog vad som pågicks.
Man hade börja tröst äta och sluta med att man vägra gå till plugget pga mobbningen som också var en väldigt grov mobbning.
Men allt blev bättre när jag bytte plugg sen självförtroende på mig själv kom och blev stark.
Det var väldigt modigt av dig att skriva om detta och hur människor borde öppna ögonen hur såna här kan förstöra en och vad blir kapabel till samband med detta.
Strongt gjort att berätta.

http://mammamuxpux.bloggplatsen.se

Kristoffer Nordlöf

23 november 2015 23:17

Jag pratade aldrig med min kompis utan han, precis som din syster, förstod att något var galet. Jag är ledsen att höra att samma sak har hänt dig men glädjer mig att höra att du tog dig ur och blev starkare.
Kram på dig!

 

Osse

24 november 2015 16:07

Du är värdefull för mig, du spelar roll för mig, det ska du veta. Vi känner inte varandra sådär superväl men jag tycker du är en person som är lätt och kul att umgås med! Jag har inte många nära vänner, har en tendens att stänga ute andra, men du är en person som jag verkligen tycker om, är lätt att umgås med, intelligent, och jag är glad att vi träffades. Och jag tycker det du gör med det här inlägget är otroligt bra, inte bara för andra men jag tror du själv får ut mycket av det. Det är inte lätta saker att prata om men du gör det, du är inte tyst, det visar på att du går framåt och din styrka trots dina motgångar. Den energin kan nu andra även få tillgång till! Som sagt Mycket Mycket Starkt men även modigt av dig! Rock on, du kommer bli en förträfflig och sympatisk lärare snart! Dom behövs, dom spelar roll :)
/Osse

 

mammatillminson

28 november 2015 22:43

är stark och envis av mig och blivit det sen min son föddes.
(även om det är otäck historia men stolt ändå över den lille)
kram

http://mammatillminson.bloggplatsen.se

Kristoffer Nordlöf

28 november 2015 23:38

Hur otäck än historien har varit är det nuet som räknas. Det glädjer mig att höra att din son är din styrka.
Stan strong!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Haha, nästan som jag inte kan hålla mig för skratt när jag ska skriva detta inlägg. Ekonomi, sparande...vad är det? :P Hur som helst, detta blir det sista inlägget för i år då jag nu går på "jullov", fram till 11:e Januari.   Att plugga på univ...

Ursäkta på förhand om inlägget kommer innehålla en drös med svärord (brukar oftast inte svära, men det här gången) Ett ord om dagen: Besvikelse! Inte på kamraterna, inte på läraren, utan på mig själv. Debattseminariumet som jag trodde skulle g...

Då var det dags att dra på mig "läskunnigheten". Ledig idag men vad betyder det egentligen? Ledig på fredag men vad betyder det egentligen? Torsdagen består av ett 3 timmar långt debattseminarium där vi debatterar om skollagen bland annat. Kan ...

Det finns många motiv till varför en student vill bli just lärare, eller utbilda sig till något annat för den delen.   Idag satt jag med en klasskamrat, i väntan på föreläsningen, som berättade hennes motiv till varför yrket har valts. Hon hade ...

Ordet motivation är väldigt individinriktat. Jag kan inte stå till svars för att alla har motivationen för att plugga. Att säga till någon som inte presetrerar bra på grund av bristande motivation "det här klarar du", de orden fungerar väldigt sällan...